Vi har en annorlunda höst att se fram emot. De flesta av oss hoppades väl på en normalisering av livet och verksamheterna efter sommar och semester, men covid-19 verkar ha helt andra tankar och vill inte släppa greppet. Många av oss sitter hemma och jobbar och det är nya rutiner som gäller.
Själv har jag kontoret hemma sedan många år, förvisad till källaren. Tänkte att jag också skulle börja jobba ”hemifrån” och föreslog att jag skulle flytta upp allt till vardagsrummet, något som inte var populärt hos hustrun. Konstigt, jag som börjar närma mig den kritiska åldersgruppen borde så klart tänka på min säkerhet, men icke, jag sitter kvar på mitt kontor och ibland, när man nu inte kan åka ut och träffa folk lika enkelt, känns det som ”måndag hela veckan”. Jag ser fram emot en bra mässa eller en konferens, men frågan är när det blir verklighet. Kommer interpack att bli av i slutet av februari, det finns anledning att vara tveksam. Drupa klarar det kanske lite längre fram på året (men många ledande utställare har sagt att man inte kommer, däribland Heidelberg som en gång i tiden var med grundade Drupa), och om inte Scanpack kan arrangeras nästa höst är det riktigt illa, men då tror jag ändå vi är i vad som kanske kommer att kallas det nya normala.
För förpackningsindustrin som helhet verkar det trots allt gå ganska bra. Jag har inte varit i kontakt med någon aktör som säger att det går dåligt, men det finns så klart olyckliga företag. Förpackningsindustrin framhölls också i Ekonomiekot på P1 som en av de industrier som klarat sig mycket bra. I den senaste utgåvan av nord emballage (4-20) finns två inspirerande exempel där det går verkligt bra (nord emballage hittar du här). Det ger även oss i media en framtidstro och vi räknar trots nuvarande tuffa tider med starkt minskad annonsingång (jag förstår att kassaflödet är extra viktigt nu, men att dra så hårt i bromsen är väl att ta i för mycket) med att komma ut tre gånger som planerat under hösten. Vissa tidningar har bestämt sig för att minska frekvensen, men vi kör på som planerat. Två utgåvor återstår.
Håll Sverige Rent har nu presenterat resultatet av sin skräpundersökning (läs den här) som man gjort i svenska kommuner. Man hittade, inte överraskande, mycket plastskräp, men det var intressant att notera att bara 1,4 procent av plastskräpet var bärkassar. Inte mycket att hetsa upp sig över känns det som, även om de så klart inte ska hittas överhuvudtaget, men den höga skatten känns omotiverad i högst grad.
Sedan skatten på plastbärkassar kraftfullt minskade förbrukningen har den inneburit en ökning för pappersbärkassarna. Att efterfrågan ökat framgick tydligt när jag för ett tag sedan besökte en Coopbutik i Helsingborg. Efter att ha självscannat mig igenom butiken skulle jag ha en bärkasse. Jag har inga problem med vare sig plast- eller pappersbärkassar, men den här gången klickade jag för en pappersbärkasse eftersom jag hade en del större produkter. Jag betalade och började leta efter papperskassarna men såg bara de av plast. Blev tvungen att fråga i kassan.
”Papperskassarna är en bristvara och helt slut, men i stället har vi sänkt priset igen på plastbärkassarna så du kan ta ett par sådana i stället”, blev svaret från kassörskan.
Det man måste fråga sig är om det här är något som händer över hela landet och i så fall hur väl rustade industrin är att leva upp till efterfrågan. Om jag förstått det rätt är det inte material det är brist på, det är konverteringskapaciteten som släpar efter. I dag finns en tendens att allt som tillverkas av plast ska produceras av fiberbaserade material i stället. Frågan är om det kommer att fungera i längden?
Många varumärkesägare utnyttjar nu möjligheten att göra om det som tidigare var rena plastförpackningar till en kombo med papper. Ser man till att papper är det dominerande materialet ska förpackningen sorteras som papper. Ett exempel är Skånemejerier som är nöjda med att deras förpackningar till ostar av märket Allerum nu ska återvinnas som papper och på så sätt får man konsumenten att tro att förpackningen är en pappersförpackning. I själva verket är det sextio procent av ovandelen som är papper, resten är plast. För den rivna osten är femtio procent papper. Har lite svårt att förstå att det blir bättre för miljön när vi blandar material på det här sättet, samtidigt som det hela tiden talas om att vi måste sträva mot monomaterial som underlättar återvinningen.
Varumärkesägarna är dessutom förtjusta i att berätta att deras förpackningar redan är, eller snart kommer att vara till stor del av återvunnet material. Då måste det handla om fiberbaserade förpackningar eftersom återvunnen plast inte är godkänd i livsmedelssammanhang. Då uppstår ett nytt problem. Om alla bara ska ha återvunnet material och ingen nyfiber förs in i systemen kommer materialkollapsen redan efter tre till sex månader. Både när det gäller fiber och plast handlar det om att materialet bara kan återvinnas som mest upp emot sju gånger.
BO WALLTEG
