Pandemin börjar släppa greppet och det är väl knappt de flesta av oss tänker på den, men det kan vara förrädiskt, smittan finns i bakgrunden. Trots det börjar vi återgå lite till det normala igen, eller kanske till det nya normala, för precis som innan pandemin lär det väl aldrig bli igen.
Det är numera möjligt att resa och att träffas, till exempel på mässor. Jag har sedan förra utgåvan av nord emballage besökt två mässor, Anuga Foodtec i Köln och Hispack i Barcelona.
Intressant att notera på bägge mässorna är att det inom förpackningsindustrin just nu bara verkar finnas en utvecklingstrend, och det är mot ökad hållbarhet. I var och varannan monter på bägge mässorna informerade man om att man hade hållbara lösningar och till större delen handlade det om att ersätta plast med fiberbaserat. I vissa fall skyltades det med ”No Plastic” och på fråga om vad det var om det inte var fiber så var det bioplast, som man väljer att inte kategorisera som plast. Har svårt att greppa det. Varför heter det då bioplast?
Naturligtvis är det bra att förpackningsindustrin jobbar med att hitta bättre, hållbara lösningar, sedan är det ju alltid en fråga om hur man definierar hållbarhet, men det jag upplever händer just nu är att mycket av annan utveckling stannat av. Vad händer till exempel med smarta och intelligenta lösningar som det talats mycket om de senaste åren men som man inte hör mycket om just nu? Faktum är att det var svårt på bägge mässorna att hitta utveckling som inte handlade om hållbarhet. Hur länge kommer detta att hålla i sig?
I vilket fall var det trevligt att kunna träffa folk personligen efter att ha suttit på webbmöte i flera år men för alla mässarrangörer finns det nog anledning att ha koll på läget. Känslan är att det fortfarande är många företag som inte låter sina anställda åka på annat än så kallat affärskritiska resor. Att glida runt på en mässa ett par dagar räknas ofta inte dit. Ett exempel är Anuga Foodtec dit det år 2018 kom runt 50 000 besökare. I år halverades besökarantalet. Är det det nya normala vi ser eller kommer det att ta sig? Interpack nästa år kan säkert bli en bra vägvisare internationellt.
Lisa Röstlund, journalist på Dagens Nyheter, har under en längre tid grävt djupt i, och publicerat artiklar om förhållandena kring den svenska skogen. Nu har arbetet också resulterat i en bok, Skoglandet – en granskning. I en intervju på TV4 sade hon att det råder en stor oenighet kring hur det står till med skogen.
Enligt skogsbolagen har vi aldrig haft så mycket skog som nu och det stämmer troligen, men många påpekar att artrikedomen i skogarna är hotad. Vi lär dessutom tillsammans med Finland, vara unika i hur vi arbetar med kalhyggen. Dessutom sägs experter som uttalar sig positivt om skogsbruket vara knutna på olika sätt till skogsbolagen. Hur det ligger till med det har jag ingen aning om, men så mycket står väl klart att vi använder skogsråvara inom fler och fler områden, som alternativ till existerande lösningar.
Vi befinner oss ju själva i en bransch där detta framgår med tydlighet. De flesta plastförpackningar ska, eller kan, nu göras av fiberbaserade material enligt industrin. Kommer skogen att räcka till allt, frågade sig Lisa Röstlund i intervjun. Jag har själv haft detta uppe på den här sidan flera gånger, fiberbaserat i all ära, men vi ska använda rätt material på rätt plats, inte ta fram lösningar där fiber är basmaterialet och där det sedan ändå behövs plast för att skapa en fungerande förpackning. Visst, vi minskar på förbrukningen av plast, ibland med kanske upp emot åttio, nittio procent, men vet vi egentligen om vi gör miljön en tjänst i dessa fall? Eller är det helt enkelt så att vi väljer att ge konsumenten, som inte har några fakta i ämnet, det hen vill ha i första hand? I så fall menar jag att varumärkesägarna är ute på en farlig väg, det är inte att ta ansvar i miljöfrågor.
Eländet i Ukraina och lidandet för befolkningen fortsätter och bidrar så klart till en lång rad brister. Allt beroende på en mans illvilja. På ett köpcentrum i Barcelona fanns en utställning med olika skulpturer. Bilden visar ett exempel, lite ekivokt, jag vet, men den heter ”Little Great Dictator” och ska naturligtvis symbolisera något helt annat, men i det här fallet är det svårt att inte koppla det till Putin. Konstnär är Joan Priego och priset var 2000 euro. Det är han inte värd, Putin alltså.
Avslutningsvis, glöm inte sända in bidrag till Packnorth Award. Varför inte visa att all utveckling inte behöver handla om hållbara lösningar
Han en skön sommar så rivstartar vi i augusti och ser fram emot Scanpack i början på oktober.
