Steg för steg öppnar samhället upp igen och nu är det plötsligt möjligt att åka på pressresor runt om i Europa. Nyligen var jag inviterad till en resa till Italien, visserligen bara över ett dygn, men det var faktiskt inte utan visst nöje jag såg fram emot den första flygresan på snart två år.
Det lär säkert gå snabbt att åter känna en viss tristess över att ta sig till flygplatsen, gå genom säkerhetskontrollen, vänta i gaten, eller ja, det senare gör jag sällan, jag brukar dyka upp om inte som siste man så vilket fall i sista minuten. Min hustru kallar mig för en tidsoptimist som är omöjlig att få fason på.
Den nu aktuella resan kom att inledas på ett sätt som faktiskt gjorde mig tveksam att åka i väg. Var det en rad varningssignaler som jag råkade ut för? Planet skulle gå sen eftermiddag. På morgonen var det dags att plocka fram passet (som man ju egentligen inte ska behöva inom Europa). Det hade vilat sött i snart två år i säkerhetsskåpet och där verkade det vilja stanna. Av någon outgrundlig anledning gick det inte att få upp dörren, varken med hjälp av kodlås eller nyckel. Jag slet med det i cirka en halvtimme innan det blev läge för en paus. Hade då på äkta Jönssonliga manér försökt bryta mig in med tänger och skruvmejslar, men förgäves. I ett sådant läge är det bättre att gå ifrån ett tag och lugna ner sig, även döda ting kan kanske komma på bättre tankar. Och se, när jag kom tillbaka och testade igen hördes plötsligt ett litet klick och dörren gick upp, passet hade släppt greppet inifrån helt enkelt.
Nu var allt frid och fröjd – eller… Tog en snabb titt i passet och insåg att det hade gått ut i januari i år. I mitt bakhuvud har jag hela tiden känt att det gällde till år 2023. Nödpass visade sig ta flera dagar att få, det var mycket kö nu, förmodligen är det många fler som glömt att kolla utgångstiden nu under pandemin. Fick, efter lång tid i kö, kontakt med flygbolaget, som sa att man kan resa i Europa utan pass och att det inte borde vara något problem. Körkort gäller dock inte som ID. Bestämde mig för att testa och resa trots allt.
I någorlunda god tid kom jag ut till bilen som är jämngammal med pandemin. Kändes konstigt när jag startade, det var trögt att styra. Det visade sig att det var punktering på högre fram. Tablå! Tänkte först ge upp men sen pumpade jag med den elektriska pumpen som fanns i bagageutrymmet och körde till den lokala verkstaden. Kunde de möjligen hjälpa till. Jodå, de bröt jobbet med en annan bil och fokuserade på mitt högra framdäck. Av med det. Det satt en skruv väl inborrat i däcket. Den drogs ut och en expanderande plugg sattes in och på med däcket igen. Verkstaden tyckte själva att det var som en pitstop i Formel 1. 10 minuter tog det och det hade förmodligen inte imponerat i racingvärlden men jag var nöjd och de var nöjda, nu hade jag chansen att kunna hinna med som en av de sista att kliva på planet.
Kom fram till Öresundsbron (Köpenhamn, Kastrup var målet) och kunde snabbt konstatera att jag inte kom igenom spärren. Min brobizz ville inte jobba med mig, det blev tvärstopp. Assistans var snart på väg och det visade sig att jag tydligen fått ett nytt kreditkort under den här perioden och bizzen var inte uppdaterad mot det. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag fick resa över gratis.
På vägen över bron funderade jag allvarligt på vad allt detta betydde, men jag resonerade mig fram till att det bara handlade om alltings djävlighet. Som den djärve resenär jag är bestämde jag mig för att kliva på planet. Hade en svart katt korsat vägen också hade jag nog avstått!
Till saken hör att det gick bra att få ut boardingpasset ur automaten på Kastrup, men på hemresan från Milano blev det krångligare. De har inte utvecklats med samtiden där, och har inga automater. Incheckning måste ske över disk och då måste man visa passet. Har inget sa jag, det har tagit slut, och visade fram mitt körkort som alltså inte gäller som legitimation. Efter en stunds diskussion och huvudkliande bakom disken kom man fram till att det nog var jag som var på bilden, trots att det skulle kunna varit en grym förbrytare från Balkan när man tittar på det (varför blir aldrig pass- och ID-kortsbilder bra? Eller är det så att de bara berättar verkligheten?).
Vi svenskar är ju inte vana att bära mask, men på Kastrup, och på flyget samt i princip överallt i Italien är det ett måste. Tycker nästan lite synd om italienarna för visst är det en instängd känsla, men de verkar ha vant sig och insett att när man äter och dricker behövs inte ansiktsmasken. Troligen äter man och dricker ändå mer i Italien nu.
Nåväl, visst är det kul att det nu går att resa nästan som vanligt igen. Jag ser fram emot nästa resa, eller gör jag verkligen det?
