Forskare i USA har sett på möjligheterna med kemisk återvinning och konstaterar att tekniken bara gör miljöproblemen värre. Mekanisk återvinning är bättre.
Plastindustrins strävan att lösa problemet med plastavfall genom kemisk återvinning – där man med hjälp av kemiska tillsatser och ibland extremt hög värme för att förvandla avfallet till ny plast – är kostsam och medför betydande miljöpåverkan, enligt en rapport från National Renewable Energy Lab i Colorado. Det skriver Inside Climate News i en artikel.
De statliga forskarna pekar ut två framstående ”avancerade” tekniker – pyrolys och förgasning – som särskilt problematiska och menar att de inte ens bör betraktas som återvinningstekniker med ett slutet kretslopp. Dessa tekniker kräver stora mängder energi och släpper ut betydande föroreningar och växthusgaser för att förvandla förbrukad plast till olja eller bränsle, eller kemikalier som bensen, toluen och xylen, syntetiska gaser med mera.
Andra former av kemisk återvinning klarade sig bättre än pyrolys och förgasning i den nya forskningen, men den mer traditionella återvinningsmetoden – mekanisk återvinning för att sortera, rengöra, strimla och omforma plastavfall – klarade sig bättre på ekonomiska och miljömässiga parametrar än nya metoder, även om den fortfarande har tekniska begränsningar, konstaterade forskarna.
”Det pågår mycket arbete kring plast och det är ett mycket aktuellt ämne”, säger forskningsanalytiker Taylor Uekert, huvudförfattare till den nya studien ”Technical, Economic and Environmental Comparison of Closed-Loop Recycling Technologies for Common Plastics”, som publicerades den 12 januari i American Chemical Societys fackgranskade tidskrift Sustainable Chemistry & Engineering. ”Inspirationen här var verkligen att titta på alla dessa olika nya återvinningstekniker och ta reda på hur de står sig på en konsekvent basis ur miljömässig, ekonomisk och teknisk synvinkel.”
Experter säger att plast aldrig har utformats för att återvinnas. Den består av polymerkedjor och kemiska tillsatser, varav många är giftiga, som är avsedda att ge materialet olika egenskaper till exempel flexibilitet, textur, klarhet och färg. Den varierande kemiska karaktären hos plastavfallet, som till stor del blandas ihop efter att det använts en gång under några minuter, gör återvinningen ännu mer utmanande.
Forskarna studerade flera olika typer av kemisk återvinning och fokuserade på dem som legitimt kan betraktas som ”slutna kretsloppslösningar”, där plastavfall omvandlas till råmaterial för att tillverka ny plast.
Bland dessa fanns tekniker som använder lösningsmedel, enzymer, syror eller metanol för att bryta ner plasten till dess kemiska byggstenar. De undersökte också olika typer av plast, bland annat polyeten med hög och låg densitet (HDPE och LDPE), polyetentereftalat (PET) och polypropen (PP).
Med undantag för mekanisk återvinning befinner sig de tekniker som gruppen utvärderade
FN-diplomater diskuterar också den roll som kemisk återvinning ska spela som en del av ett befintligt avtal om farligt avfall, vilket får konsekvenser för ett föreslaget globalt avtal om plastavfall, eftersom kemiindustrin lobbar för kemisk återvinning som en del av en ”cirkulär ekonomi”, en annan term för ett slutet kretslopp.
Men när det gäller pyrolys och förgasning, som båda är beroende av mycket energi och värme, ansåg NREL-forskarna inte ens att de var lösningar med ett slutet kretslopp eftersom de vanligtvis omvandlar plast till bränsle eller andra kemiska råvaror, inte till ny plast.
Vid pyrolys och förgasning går mycket av plastavfallet förlorat i processen, vilket enligt kritiker gör det svårt att beskriva dessa processer som återvinning. I själva verket fann forskarna att endast 1 till 14 procent av den plast som skickas genom dessa processer behålls som plast.
