Hur blev plastmaterialen ett viktigt material i den svenska självbetjäningsbutiken? Det har Karl Holmberg, nyligen utexaminerad doktorand på Statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet, doktorerat på. Embedded disposability – A cultural political economy of plastics, heter hans avhandling. Vi träffade Karl på universitetet för att få en snabb inblick i frågan. Det visar sig att ett stort förpackningsföretag i Lund kommit att spela en avgörande roll.
”Plast har blivit min grej” konstaterar Karl Holmberg när vi möts över en fika. Han började som forskningsassistent på det omfattande projektet Steps som startade år 2017 och hade till syfte att öka möjligheten för att använda biomassa, förbättra återvinning samt studera hur man kan påverka samhället för att introducera en mer hållbar produktion och användning av plast.
– Jag kom egentligen in på plast för att jag har ett intresse för samhälls- och miljöfrågor. I Steps finns en del som handlar om samhällsvetenskap och om regleringar och etik. Efter tre år, när del två av Steps startades, fick jag en doktorandtjänst, berättar Karl Holmberg.
– Först var jag intresserad av att se på de politiska och ekonomiska intressen kopplade till plast som material, sett ur en global kontext, men längs vägen blev jag intresserad av historien kring plast. Med min bakgrund inom Steps har jag insett hur svårt det är att lösa de problem som plasten skapat, främst inom miljön och frågan intresserar mig.
Karl Holmberg har velat ta reda på hur vi hamnat i det läge vi är, hur utvecklingen mot fler och fler plastförpackningar, som kan sägas vara grunden till plastens utveckling, sett ut. Han ville helt enkelt nysta i plastförpackningens historia. Enkelt uttryckt kan man säga att det var etableringen av självbetjäningsbutiker som gett grunden och det är det Karl Holmbergs avhandling bygger på. Lite ”udda” i sammanhanget är att hans farfar och mormors bror samma år, 1966, startade respektive stängde var sin ICA-butik. Med den bakgrunden började han studera ICAs roll i plastförpackningarna.
– Ganska snart insåg jag att det var kooperation som var den ledande kraften i utvecklingen av självbetjäningsbutiker, så jag bytte till det spåret. Del ett av min avhandling handlar om detta.
– De första försöken med självbetjäning skedde redan år 1941 på Odengatan i Stockholm, men andra världskriget gjorde det svårt och butiken gick tillbaka till att vara en betjäningsbutik där man handlade över disk. Men år 1946, när kriget var över, tog det fart.
Kooperationen anställde Henry Nilsson som jobbat inom amerikansk detaljhandel i flera år, och han blev något av en ambassadör som reste land och rike runt och predika fördelarna med självbetjäningsbutiker.
– Det fanns en framåtanda inom kooperationen som ICA saknade och så vitt jag förstått det togs Henry Nilsson emot väl. Inom ICA fanns mer konservatism, där var handlarna stolta över sina personliga relationer med kunderna, vad skulle hända om de fick gå runt och plockade sina varor själva? Skulle kunderna känna att de inte fick den service de var vana vid?
Början på 50-talet lade grunden
Men ICA kunde naturligtvis inte se att kooperationen sprang ifrån dem. De anställde Nils-Erik Wirsäll som introducerade sina tankar kring detta och även lade grunden för det som kom att kallas Hakonsgiven. Det var ett system där handlarna själva lade order i stället för att handla av resande försäljare.
– I början på 1950-talet skedde det som lade grunden till de förpackade livsmedlen. Det fanns en livsmedelsreglering som sade att charkuteri, mjölk och specerier inte fick säljas i samma lokal i stadsmiljö.
På landsbygden gick det bra. Både kooperationen och ICA lobbade hårt för att få bort detta och 1952 ändrades reglerna och tillstånd gavs, men det krävdes en sak.
Det som krävdes var att varorna skulle vara förslutna, det vill säga förpackade. Allt skulle förpackas för att kunna säljas. På den tiden handlade det mycket om torra varor, men mjölk och charkuterier var ett problem. Glasflaskan fick en viktig roll men i vassen lurade ett företag som så småningom, många år senare, skulle bli en världsledare, nämligen Tetra Pak, och med dem ökade så småningom plastförbrukningen.
– Del två i avhandlingen handlar om Tetra Paks intåg på marknaden, ett intåg som omfattade många bekymmer. Det började också i starten av femtiotalet, säger Karl Holmberg.
– Dominerande på den tiden var Mjölkcentralen och dess vd Gösta Winberg hade också varit i USA och sett möjligheter. Där hade man Pure Pak, som i dag är Elopak, och som alltså var först med kartongförpackningarna. Att placera dem på den svenska marknaden var vid den tiden inte lätt. Den så kallade Mjölkprisersättningen lade krokben.
Ersättningen var ett ekonomiskt stöd till mjölkproducenter, som betalades ut via ett system där mejerierna debiterades avgifter beroende på vilka produkter de tillverkade. Lönsamma produkter, som ost och smör, fick högre avgifter. Dessa pengar gick till en regleringskassa som sedan betalade ut utjämningsbidrag till mejerierna. Syftet var att utjämna lönsamheten mellan olika mejeriprodukter och ge alla mjölkleverantörer ungefär samma ersättning, oavsett geografiskt läge eller produktionsinriktning. Mejerierna kunde ta ut ett förpackningstillägg, under 30-talet låg detta i regel på mellan 1 till 2 ören, under slutet av 50-talet hade det växt till kring 4-5 öre. Förpackningstillägget var till en början anpassat efter glasflaskans omkostnader och tetran fick på så vis anpassa sig till förpackningstilläggets storlek baserat på glasflaskans omkostnader. Kostnader utöver förpackningstillägget, var utgifter som mejeriet fick ta utan att lägga den på konsumenten. Med tanke på att det var stora volymer blev det snabbt mycket pengar.
– Pure Paks vaxade kartong var dels inte särskilt bra och dessutom blev den för dyr. Kostnaden var också ett problem för Tetra Pak samtidigt som förpackningarna läckte och maskinerna inte var så väldigt driftsäkra. Mjölkcentralen fick helt enkelt ta en extra kostnad.
– Glasflaskan blev billigare för varje retursväng den gjorde, och för att Tetra Pak skulle nå lönsamhet krävdes stora volymer.
– Det är år 1952 som plastmaterialen får riktigt fotfäste som förpackningsmaterial, säger Karl Holmberg.
Plasten var dyr men Tetra Pak behövde ett material som fungerade vid förslutning. Man testade en mängd plastmaterial, det var cellofan, PVC och annat, innan man hittade ett material som hette S-50 i USA. Det fungerade och användes ett tag, men…
Plasten får fotfäste
Koreakriget hade startat år 1950 och ledde till att vissa varor fick exportförbud från USA, och dit hörde S-50 på grund av några ingående råvaror. Problem igen med andra ord, men man hittade en ersättare i Storbritannien. ICI, Imperial Chemical Industries producerade polyeten, och en av deras kvaliteter visade sig fungera bra. Plast hade fått ett första fotfäste i butikerna.
När de första Tetraederna för mjölk kom på marknaden år 1954 var de i halvlitersformat. Konsumenterna var vana att köpa en liter på glasflaska och inte särskilt lockade av att köpa två halvlitrar. Mjölkcentralen och Gösta Winberg var väldigt måna om att få en enliters Tetraed och år 1957 kom den. Tetra Pak började gå med vinst men hade stora skulder. Samtidigt höjdes förpackningstillägget till en nivå där Pure Pak plötsligt kunde konkurrera men där saknades enligt Karl Holmberg den kontinuerliga fyllningsprocessen.
1963 introduceras Tetra Brik, som hade sina problem som i sin tur innebar att Tetra Pak tvingades sälja Åkerlund&Rausing för att överleva ekonomiskt och man kan nog säga att det var först några år in på 70-talet, när aseptiken var etablerad, som man började tjäna de stora pengarna.
Idag är, som alla vet, både Tetra Pak och Elopak ledande aktörer på världsmarknaden.
Svensk petrokemi
– I del tre tar jag upp etableringen och utveckling av petrokemin i Sverige, säger Karl Holmberg. Stenungsund blev platsen när Esso, Unifos och MoDo Kemi etablerade ett petrokemiskt kluster år 1963, där Unifos kom att leda tillverkningen av polyeten. Unifos ägdes av Union Carbide och Fosfatbolaget.
– Nu gick utvecklingen rasande snabbt. Unifos prognosticerade och byggde för en årskapacitet på femton tusen ton, det räckte inte långt. År 1965 var det trettio tusen ton och fyra år senare etthundratjugo tusen ton, nästan en tiodubbling med andra ord.
– Under hela sextiotalet var förpackningsindustrin en viktig pådrivare för plastutvecklingen, det var egentligen först på 1970-talet som andra områden som rör och ledningar på allvar blev viktiga för plasttillverkningen i Stenungsund.
Förutom denna historik skriver Karl Holmberg också mycket om politiken och ekonomiska incitament som ligger bakom utvecklingen och försöker förklara hur vi hamnade där vi är idag.
Hela avhandlingen kan laddas ner kostnadsfritt på Lunds universitets hemsida.
https://www.svet.lu.se/en/karl-holmberg/publication/725e61ee-0a91-48d7-aa00-ac9033c5c2a6
Texten är tidigare publicerad i tidningen Packnews nummer 3 år 2025.
