Myndigheter måste i första hand förhålla sig till fysikaliska systemgränser, de så kallade ramvillkoren för hållbarhet, menar företrädare för föreningen Ingenjörer för Miljön. Det här debattinlägget publicerades först i tidningen Aktuell Hållbarhet.
Trots att de flesta förstår allvaret i klimat- och miljöfrågan saknas ett tydligt tillvägagångssätt för hur den ska angripas; samhällets agens fastnar alltför ofta i komplexa frågeställningar med motstridiga mål där det är lätt att trampa fel.
Exemplet med plast är belysande: Frågan landar ofta i ett val mellan pest och kolera, såsom ruttna livsmedel kontra plast i haven. Naturvårdsverkets ambition formuleras inledningsvis i termer av att ”undvika onödig plast”. Detta leder dock till oändliga dispyter om vad som ska bedömas som onödigt respektive nödvändigt. Ytterligare råd om exempelvis låg miljöbelastning och materialåtervinning lämnar stort tolkningsutrymme. Vi tappar lätt helhetsperspektiv på systemeffekter med följden att beslutsprocesserna blir långa och kostsamma utan någon egentlig miljönytta. Även den återbrukade och återvunna fossila plasten kommer hamna i haven eller förbränningsugnarna om vi inte tar ett annat angreppssätt.
Den absolut dominerande användningen av plast utgörs av förpackningar. Förutom plast används samtidigt andra materialslag, främst kartong/papper. Bägge materialtyperna är uppbyggda av polymerer, antingen naturliga eller syntetiska sådana. Eftersom plaster kan vara uppbyggda av naturliga polymerer är det bättre att identifiera miljöproblemen med avseende på polymerernas egenskaper, i stället för att utgå från polymerer eller plast som ett problem per se.
Den fossilbaserade förpackningsplasten dras med allvarliga problem som exempelvis spridning av mikroplaster och bidrar till klimatkrisen även om den skulle återvinnas till fullo, i och med att den baseras på syntetiska polymerer utvunna ur fossil råvara. Å andra sidan är inte heller alla naturliga polymerer lämpliga ersättare. Vad gäller papper och kartong så dras skogsbruket med andra allvarliga miljöproblem, i termer av såväl minskande kolsänkor som minskande biologisk mångfald. Ett ensidigt fokus på att minska plast riskerar alltså att skapa andra allvarliga miljöproblem.
Naturvårdsverket, eller ännu hellre EU-kommissionen, bör i stället vid utformning av mål och policies utgå från generella ramvillkor som gäller som minimum för till exempel en förpackning där man idag bara fokuserar på problemen med plast. Då kan industrin successivt närma sig den kravställning som samhället faktiskt behöver, oavsett val av material, vilket både öppnar upp för innovation och minskar risken att fastna i målkonflikter. Det är inte plasten eller kartongen i sig som är problemet, utan valet av problematiska råvaror, syntes och hanteringen av den fortsatta produktcykeln. Med hänsyn till naturvetenskapligt förankrade och värdeneutrala ramvillkor för hållbarhet[i] skulle det översatt till en förpackning innebära följande grundläggande och tydliga designkrav:
1) Den ska inte bygga på fossil råvara.
2) Produktcyklerna, inklusive insamling och återvinning, får inte leda till spridning av svårnedbrytbara föreningar, exempelvis mikroplaster.
3) Den får inte produceras så att de naturliga ekosystemtjänsterna systematiskt förlorar sin funktion, exempelvis genom stora kalhyggen.
En regelutveckling som omfattar både kalhyggesfri cellulosa och fossilfri råvara kan därefter ta form. Det finns material och system som redan idag lever upp till dessa krav, och har stor potential att utvecklas och skalas upp om bara politiken ger rättvisa incitament så att spelreglerna för investerare och industri blir långsiktiga och konkurrenskraftiga. Lignin, jordbruksrester, alger är intressanta exempel på råvaror med stor potential.
Vad är, å andra sidan, alternativet till tydligt formulerade ramvillkor för hållbarhet vid design av förpackningar? Regelverken kring plastförpackningar, främst PPWR[ii][i], är byråkratiska misslyckanden p.g.a. en rad otydligheter och obalanser som är närmast kontraproduktiva vad gäller hållbar utveckling. En rad statistik- och faktaunderlag talar sitt tydliga språk: 7-8 procent[iii][ii] av landets utsläpp av klimatgaser kommer från plastavfall, trots ambitiösa satsningar på återvinning. Svårnedbrytbara mikroplaster återfinns i såväl regndroppar som våra hjärnor. Skogens kolsänkor är på kraftigt nedåtgående, år 2023 40 procent lägre än genomsnittet 1990-2023[iv] [iii] och de kortlivade skogsprodukterna är särskilt kritiska med tanke på omsättningen.
Forskningen har visat att vi har extremt kort tid på oss för att rädda vår civilisation, och det finns inga “klimatlösningar” som kompromissar med biosfärens integritet. Nu gäller det att bestämma väg. Ramvillkor för hållbarhet hjälper till att navigera strategiskt och designa framtidens hållbara produktsystem. Här har våra myndigheter en viktig roll i att förändra spelplanen.
Ingenjörer för Miljön genom
Magnus Hedenmark, Ekotoxikolog, Ordförande
Anders Nord, Forskare inom Teknisk Mekanik, Styrelseledamot
Lisa Wälitalo, Forskare inom Strategisk Hållbar Utveckling, Styrelseledamot
Annika Löwgren, Civilingenjör i Teknisk Nanovetenskap, Styrelseledamot
Matilda Sandgren Watz, Forskare inom Hållbar Produktutveckling, Styrelseledamot
________________________________________
[i] https://fssd.global/
[ii] https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/HTML/?uri=OJ:L_202500040
[iii] https://www.naturvardsverket.se/amnesomraden/plast/om-plast/plast-och-klimatpaverkan/
[iv] https://www.naturvardsverket.se/data-och-statistik/klimat/vaxthusgaser-utslapp-och-upptag-i-skogen/
