EU-kommissionen har publicerat riktlinjer för EU: s direktiv för engångsplast (SUPD). Riktlinjerna är avsedda att klargöra vilka produkter som omfattas av direktivet. Ursprungligen var riktlinjerna redan planerade till juli 2020, men direktivets överkomplexitet samt en tvist om dess omfattning försenade publiceringen flera gånger. Riktlinjerna kommenteras här av Martin Engelmann, vd på den tyska plastförpackningsorganistionen.
Branschorganisationer har upprepade gånger uttryckt kritik mot den betydande förseningen av riktlinjerna, vilket gör det omöjligt för många berörda företag att anpassa sina produkter till de nya kraven. Branschen blir allt enigare om att bryta mot de nya kraven och kräver att inga böter kan utfärdas förrän januari 2022 (de nya reglerna ska träda i kraft 3 juli i år enligt tidigare beslut). Det finns en bra anledning till det, det föreskrivs i direktivet en övergångsperiod på ett år efter publicering av riktlinjerna och företagen ansvarar inte för förseningarna.
När det gäller innehåll är de nya riktlinjerna knappast tydliga nog för att klargöra de många öppna frågorna. Kommissionen har missat möjligheten att ge praktiskt stöd till företag, medlemsstater och tillsynsmyndigheter vid genomförandet av direktivet. I stället försöker kommissionen utvidga tillämpningsområdet utöver gällande lag, särskilt då vad gäller specifikationerna för livsmedelsförpackningar. För dessa sägs i direktivet uttryckligen att endast förpackningar ingår som har ”en tendens att bli skräp på grund av dess volym eller storlek, särskilt då enportionsförpackningar (artikel 12). Detta gör det enklare för direktivets mål att bekämpa skräp. Efter mycket fram och tillbaka verkar det som att kommissionen äntligen har accepterat att den inte bara kan ignorera detta kriterium. Samtidigt vill man klassa behållare på upp till tre liter som dryckesbehållare och den volymen skulle då även komma att omfatta livsmedelsförpackningar.
I riktlinjerna föreskrivs dessutom olika kriterier för styva och flexibla livsmedelsförpackningar, även om kommissionen betonar att båda typer av förpackningar ska behandlas lika när det gäller förebyggande av skräp. Till exempel saknar riktlinjerna för styva livsmedelsförpackningar så att bara de som är avsedda för direkt konsumtion efter inköp omfattas. Riktlinjerna saknar slutligen ett tydligt uttalande om att livsmedelsförpackningar med ”mer än en portion” och ”multipacks med än en enportionsförpackning” tydligt är undantagna från tillämpningsområdet för direktivet (se artikel 12).
Riktlinjerna inkluderar dessutom en yoghurtbägare som ett produktexempel, även om detta inte är en to-go-produkt och följaktligen finns det inget som tyder på att yoghurtbägare har en ”tendens att bli skräp”. Omnämnandet av yoghurtbägare i riktlinjerna kan få betydande konsekvenser: Medlemsstaterna kan dra slutsatsen att de har rätt att förbjuda dem som en ”nationell minskningsåtgärd” i den mening som avses i artikel 4 i direktivet. Detta är ett exempel på de konsekvenser som en felaktig tolkning av EU: s plastdirektiv kan få för den fria rörligheten för varor på den inre marknaden.
Slutligen saknar riktlinjerna fortfarande en tydlig skillnad mellan dryckesbägare och dryckesbehållare. Detta är relevant då Frankrike successivt förbjuder dryckesbägare för engångsbruk med plastinnehåll, med hänvisning till artikel 4 i direktivet. Det finns ett brådskande behov av klargörande från kommissionen att förfyllda, förseglade dryckesbägare som erbjuds till försäljning (till exempel med kärnmjölk, kallt kaffe etc.) inte är dryckesbägare utan dryckesbehållare i den mening som avses i direktivet.
Som en slutsats måste det konstateras att kommissionens riktlinjer har blivit slagfältet för en ideologisk tvist om plastförpackningar. I stället för praktisk hjälp gör riktlinjerna implementeringen av SUPD ännu mer komplicerad. För de berörda företagen är dessa riktlinjer ”sänken i stället för flöten”, eftersom det i många fall fortfarande är oklart vilken livsmedelsförpackning som täcks. Dessutom kommer de oklara riktlinjerna från Bryssel att leda till ett ännu större lapptäcke av olika nationella förpackningsregler i EU: s medlemsstater.
