Året var 1972

Tidningen Packnews (tidigare nord emballage) fyller i år 90 år. Kanske är det världens äldsta förpackningstidning. Redaktionen har sedan ett par år bläddrat i tidningar från åren som gått och publicerat lite smått och gott och vi kommer att publicera en del av detta här. I vissa fall kan man konstatera att inte mycket verkar ha hänt genom åren. Förpackningsindustrin brottas med problem som fanns redan i mitten av 1900-talet. Texterna är publicerade exakt som de står i tidningarna.

Året var 1972

I Nord Emballage årgång 1972 gick Gad Rausing från Tetra Pak till försvar av teknikens möjligheter för att ta hand om det kommunala avfallet. Mycket fokus blev lagt på vad som händer i Japan. Ett stort problem fanns, hur skulle man kunna separera de olika fraktionerna i avfallet, den som löste det var värt ett ”Nobelpris” menade Gad Rausing. För att lyckas måste man kunna separera. Artikeln kom troligen som ett svar på de diskussioner om engångsförpackningarna vara eller inte vara som även var ett kärt ämne för femtio år sedan. Inget nytt under solen med andra ord.

Lösenordet är separering

Profetian om mänsklighetens undergång är årsbarn med människan själv. Det är bara uppfattningen om sättet för den slutliga förintelsen, som växlar med tidevarven, och det är bara i sin ordning, att man i vår föränderliga tid snabbt går från alternativ till alternativ. Man har inte hunnit övervinna skräcken för atom- och vätebombens totala ödeläggelse, förrän det nya helvetet utmålas med en frenesi, som kommer alla tidigare undergångsvisioner att te sig rätt banala.

Vi skall förgås i vårt eget avskräde!

Profetian tillmäter oss en nådatid på 20 eller i lyckligaste fall 50 år, under vilken vi ännu har chansen till bot och bättring.

Vill vi överleva, måste vi avstå från mycket. Vi skall, enligt profetian, kort sagt, återgå till den livsföring som var förhärskande, innan teknologin gav oss vårt nuvarande samhälles höga levnadsstandard.

Men kanske kan denna teknologi finna medlen att vrida utvecklingen i spår, där avskrädet elimineras samtidigt som allt vidare kretsar av mänskligheten göres delaktiga i standardhöjningen? Om denna möjlighet talas det inte så högt, kanske därför att de som arbetar mot det målet är så intensivt engagerade i sökandet efter nya frontlinjer mot den moderna apokalypsens framstormande ryttare Smuts och Gift.

Men fronterna håller på att etableras.

Kommunalt avfall ökar

Forskare och tekniker angriper problemen från alla håll, och det är helt enkelt inte möjligt att överblicka hela slagfältet. Men låt oss ett ögonblick stanna vid det avsnitt, där det kommunala avfallet förintas, eftersom det så intensivt debatteras och så intimt berör varje människa.

Det kommunala avfallet uppgår till omkring ett halvt ton per individ och år, enligt senast tillgängliga uppgifter, och mängden kommer att öka. Vad detta avfall exakt består av är inte klarlagt. Sammansättningen växlar från plats till plats och med årstiderna, eftersom det i det kommunala avfallet ingår såväl hushållsavfall som industriavfall. Undersökningar i flera svenska städer visar emellertid, att förpackningsmaterier av alla slag utgör en knapp tredjedel av det kommunala avfallet: 85 kilo papper och plast, 28 kilo glas, 9 – 10 kilo metall samt 7 – 9 kilo plast.

En del av vårt avfall utgöres alltså av förbrukade förpackningar och detta är förmodligen den främsta anledningen till att man diskuterar åtgärder mot engångsförpackningar då problemet med omhändertagande av kommunalt avfall växer kommuner över huvudet, vilkas resurser i detta avseende dimensionerats för de ”normalt” antagna kvantiteterna, ungefär hälften av de verkliga.

I denna debatt bortser man helt från det fundamentala faktum, att de moderna förpackningssystemen inte bara utgör en förutsättning för distributionen av dagens varusortiment samt för varornas kvalitet och hygien, utan att de också förbilligar dessa varor med mellan 500 och 600 kronor per individ och år.

Återvinning – standard

Alternative till apokalypsvisionen är att med bibehållen standard återanvända avfallet i ny produktion. Det gäller därvidlag naturligtvis inte enbart förpackningsmaterialet utan också alla andra komponenter i det samlade avfallet.

Tekniken att utnyttja glasavfall, järn/plåtskrot, aluminiumskrot, cellulosa, etc. är välbekant, och numera är det också möjligt att konvertera blandad plastskrot. Under provkörning med polyetylenavfall i en crackningsanläggning med kapaciteten 1/24 h har man sålunda hos Sanyo Electric i Japan lyckats återvinna 94,7 procent olja och 4,6 procent gas. Metoden som uppfunnits av professor Shigero Tsutsumi, petrokemist vid universitetet i Osaka, bygger enligt tillgängliga uppgifter på torrdestillation vid en temperatur något under 500 grader C.

Dr T Takesue vid Nippon University har parallellt utformat två andra förfaranden, där crackningen sker i vattenång respektive kväve. Mitsui-gruppen provkör en 30 ton/24 h-anläggning enligt ett fjärde förfaringssätt, och Osaka Municipal Industrial Research gör försök med ytterligare en variant, som arbetar med en billig metallkatalysator av ännu ej offentlig art.

Kapplöpning med tiden

Om man nämner alla dessa olika metoder att konvertera plast till petroleum inom ett enda land, är det för att visa bredden av det forskningsarbete som bedrives med målet att nyttiggöra plastkomponenterna i avfallet. Det är ingen tillfällighet, att detta arbete bedrives så hårt i just Japan. Där har det kommunala avfallet en väsentligt högre plastandel än i västländerna – upp till 10 procent jämfört med ca 2 i Sverige. Det är en kapplöpning med tiden, eftersom man räknar med att Japan 1975 kommer att vara uppe i 10 miljoner ton plast av alla slag och att hälften därav kommer att hamna i det kommunala avfallet.

Lyckas man genomföra re-cyclingen av plast enligt professor Tsutumis metod, skulle man alltså återvinna 4,5 miljoner ton olja ur plasten i det kommunala avfallet. Men ännu så länge finn det en hake.

Separeringsproblemet

När det gäller plast, liksom alla andra komponenter med undantag för järnskrot, som kan skiljas ut på magnetisk väg, är det stora problemet, hur man tekniskt och ekonomiskt skall klara separeringen av avfallet användbara beståndsdelar.

Det får betraktas som av större psykologisk än praktisk betydelse, när exempelvis i Amerika etableras ”aluminium re-cycle centers” för uppsamling av ölburkar. Senast tillgängliga uppgifter anger, att man 1970 genom dessa centers insamlade 80 miljoner burkar. Det är en försvinnande liten del av den årliga konsumtionen i USA. Vad denna insamling kostar allmänheten i tid och arbete redovisas emellertid icke. Väl underbyggda prognoser visar, att det bästa man skull nå på denna väg är, att 8 procent av aluminiumburkarna bäres tillbaka till insamlingsställena. Där betalar man 5 cents per burk. Ännu ofördelaktigare ter sig beräkningarna, när det gäller plåtburkar. Man räknar med att i bästa fall kunna få tillbaka 2 miljarder burkar av totalt 60 miljarder, alltså drygt 3 procent.

Värt ett Nobel-pris

Det är otänkbart att överlåta ansvaret för att hålla avfallskomponenterna särskild åt konsumenten. Genomsnittsmedborgaren vill icke åtaga sig detta arbete och kan det inte heller, eftersom han saknar de nödvändiga kunskaperna. Inte många kan se skillnad mellan polyetenfilm, PVC-film och polypropenfilm.

Den som kan utveckla en industriell metod för att separera konmunalavfall i dess huvudkomponenter är förvisso förtjänt av ett ”Nobelpris”.

När det gäller plast har vissa framsteg gjorts bl. a. i Japan. Den enklaste metoden bygger på flotationsprincipen. Det krossade avfallet lägges i vatten, varvid de lättaste delarna, till vilka plasten i stor utsträckning hör, skummas av från ytan. Vattnet blir dock svårt förorenat, ett problem i sig själv. PVC kan skiljas från annan plast på elektrostatisk väg, genom att lägga 15.000 volts spänning på plastavfallet. Vid passage av ett elektriskt fält går sedan PVC åt ett håll, övrig plast åt ett annat.

På flera håll söker man framställa nya material, som har PV-plastens fördelar utan dess nackdelar. Det förefaller vara en tidsfråga när dessa nya plaster kan framställas till konkurrensdugliga kostnader.

Värme och jordförbättringsmedel

I avvaktan på att separeringsproblemet löses och att återanvändning av avfall därigenom blir möjlig, är vi emellertid till huvudsaklig del hänvisade till att omhänderta vårt avfall med mer eller mindre traditionella metoder. Betydande kvantiteter av industriavfallet skulle dock kunna nyttiggöras i ett organiserat, landsomfattande omhändertagande.

De traditionella metoderna, jag tänker då närmast på förbränningen, innebär dock inte det totala slöseri, som vulgärdebatten vill göra gällande. Värme och kraft utvinnes på många håll. Sålunda har Chicagos Northwest Incinerator, som hanterar 1.600 ton avfall/24 h, eller lika mycket som 1 miljon människor producerar, en kapacitet på av mer än 200 ton högtrycksånga/h. Här bränner man alltså ved och olja i form av papper och plast!

Om kompostering råder det delade meningar, men bara en kan gälla om den danska destrugasmetoden, där man efter gasutvinning ur avfallet genom pyrolys blandar slagg och aska med rötslam och får ett granulerat, lukt- och giftfritt jordförbättringsmedel.

Här har redovisats några få aspekter på den utveckling som pågår. Mot bakgrunden av det arbete, som bedrives och de resultat som redan nåtts, förefaller det, att det kommer att bli teknologin som i bokstavlig mening rensar fältet för nästa uppsättning domedagsprofeter.

                                                                                                        Gad Rausing