Nedbrytbar plast, vare sig den är oljebaserad eller tillverkad av bioråvaror, anges ofta som lösningen på det allt större problemet med plastavfall på land och till havs. Men nu varnar den svenska forskaren Ann-Christine Albertsson, professor i polymerteknologi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm (KTH), för att den nedbrytbara plasten inte är den enkla lösningen på problemet, som ofta framförs.
Enligt Ann-Christine Albertsson är det inte givet att nedbrytbara plaster och plastprodukter hamnar i en miljö, där de förhållandevis snabbt bryts ner. Inte ens om plasten placeras i en kompost kan man vara säker på att de bryts ner så som det är avsett.
”Du kan aldrig riktigt bestämma vilket öde en plastbit får och var den till slut hamnar. Hur en viss plast bryts ner bestäms mycket av temperatur och andra faktorer i miljön”, säger Ann-Christine Albertsson till SVT Nyheter.
De flesta fossila plastmaterial tar mycket lång tid för att brytas ner och sådan plast ska förstås inte slängas i naturen eller i andra miljöer, där den inte kan kontrolleras och omvandlas till nya plastprodukter. Men detsamma gäller för nedbrytbara plaster, vare sig det rör sig om bioplaster eller oljebaserade nedbrytbara plaster. Även om dessa plaster är utvecklade för att (relativt) snabbt brytas ner i naturen, är det ingen garanti för att en sådan nedbrytning sker, speciellt om omgivande faktorer som ljus, temperatur, fuktighet, bakterieförekomst, etc. inte är de rätta..
Ann-Christine Albertsson hoppas att allt fler blir medvetna om att ”plast” egentligen bara är ett samlingsbegrepp för polymera material, som kan bestå av många olika ämnen och ha många olika egenskaper.
”Alla länder måste tänka igenom hur de producerar och gör sig av med plasten. Att ta fram nedbrytbara plaster löser inte nedskräpningsproblemet”, säger hon.
