Den 21 juli klubbade Europeiska Rådet ett beslut, som innebär att alla medlemsländer ska betala drygt 8.000 kronor (800 euro) per ton för icke materialutnyttjat plastförpackningsavfall, det vill säga sådant avfall som inte återvinns. Beslutet träder i kraft den 1 januari år 2021 och har sänt chockvågor genom marknaden, både på grund av storleken och på det korta tidsspannet till implementering.
Många frågor har väckts, till exempel hur det ska beräknas, hur det ska hanteras i leveranskedjan och om det kommer att leda till ökade skillnader i lagstiftningen kring plast.
De nationella avgifterna kommer att beräknas av EU-kommissionen via existerande rapporter i enlighet med Packaging Waste Directive (94/62/ECC), där medlemsstaterna lämnar uppgifter om plastförpackningar och återvinning. Dessa data finns publicerade på Eurostats webbsida.
Det sägs att avgiften ska användas för att finansiera det gigantiska stödpaketet, som EU beslutat om i Corona-tider.
Viktigt att understryka är att det här inte är en skatt, något som ofta framhålls. Det är länderna som betalar, inte individer eller företag. Sedan är det upp till varje land att hämta pengarna via pålägg på företag eller konsumenter. Hur man gör det och i vilken del av leveranskedjan kan komma att leda till skillnader i regelverken.
En fråga, som väckts, är hur det ska fungera, när man handlar över gränser och där reglering kan komma att vara olika mellan länder, och vad som händer om man säljer till Storbritannien. Om det här kommer att leda till att mängden återvunnen plast ökar är tveksamt och den korta tiden gör att länder kan komma med ogenomtänkta regleringar.
”Jag ser inget samband mellan användning av återvunnet material och den här avgiften. De olika länderna kommer inte att ha tid att reglera detta på några månader och bestämma hur man ska ta ut kostnaderna. Det som kan hända är att folk vill ersätta plastförpackningar med förpackningar av andra material. Det är synd. Jag trodde att ”greenwashing” var något som företag gjorde, men nu ser det ut som att EU använder det för att dra in pengar”, konstaterar en röst i branschen.
”Om länderna bara sänder avgifterna vidare till konsumenterna, kommer det inte att leda till några åtgärder för att samla in mer, sortera bättre och använda mer återvunnet innehåll. Det här verkar vara en framstressad avgift, som bara har till uppgift att fylla ett hål i budgeten”, konstaterar en annan röst.
Ett annat argument är att avgiften kan verka hög, men om förpackningen bara väger till exempel 20 gram, är det inte någon större kostnad på den enskilda förpackningen.
(Källa: Marc victory, Senior Editor, Recycling, ICIS via LinkedIn.)
Text: Bo Wallteg, chefredaktör Packnews/nord emballage
