Många av er har säkert kommit tillbaka från semestern nyligen och sliter med att hitta tillbaka in de gamla vanorna igen. Det är inte helt enkelt. Själv var jag tillbaka i slutet av juli och man slås då av hur stängt Sverige är. I princip kommer det inte ett mail eller ett telefonsamtal av värde, bara en massa spam. Det gör att man blir ganska svårstartad, det ställs liksom inga krav.
Jag fick tid att fundera lite på höstens aktiviteter och kan konstatera att en hel del står för dörren. Vi håller på att avsluta arbetet med etiketthandboken, vi jobbar med bioplastseminariet i Göteborg, med aktiviteter på Empack, med ett par andra seminarier som ännu inte är offentliga och i min andra roll, som kommunikatör på Packbridge är det mycket fokus på Top Packaging Summit by Packbridge. Dessutom tar Nordisk Bioplastförening allt större plats i agendan (föreningen växer och det är så klart trevligt).
Ja visst ja, det ska ju göras ett antal tidningar också. Med andra ord är det bara att glömma bort semestrar och ledighet och fokusera, det blir en förpackningsintensiv höst.
Intressant för ögonblicket är hur det går med våra kära bärkassar vars förbrukning ska minskas radikalt inom EU. Det finns krav på att medlemsländerna i slutet av november ska berätta hur man tänker agera för kraftigt minska användningen av bärkassarna. Syftet är att minska nedskräpningen som uppstår via så kallade ”tunna plastbärkassar” med en väggtjocklek under 50 mikrometer som anses inte vara tillräckligt hållbara och därför bidra till nedskräpning. I Sverige har vi inte det problemet, våra kassar är mycket hållbarare och dessutom kan man knappast peka på att nedskräpningen är ett problem hos oss. Vi pratar här alltså inte om resursförbrukning, bara om nedskräpning, vilket innebär att bärkassar tillverkade av bioplast inte har någon fördel utan ska beläggas med samma föreslagna kostnad, fem kronor för konsumenten. Naturvårdsverket har i sitt förslag till riksdagen inte gjort någon skillnad, vilket jag tycker är synd, här finns ju ett utmärkt tillfälle att styra mot en ökad användning av plastkassar som tillverkas av förnyelsebara råvaror.
Men, det är inte lätt det här med vad som är bra eller dåligt ur miljösynpunkt när det kommer till förpackningar. Är det till exempel bättre att använda bärkassar av papper (som undantas från kommande beslut)? Det är ingen självklarhet. BillerudKorsnäs har bett IVL att göra en livscykelanalys där man jämför pappersbärkassar med petroleumbaserade plastkassar. Enligt företaget visar det tydligt att papperskassarna är att föredra ur miljösynpunkt, Naturvårdsverket är inte lika övertygad då man inte utgått från avfallshantering i Sverige och IKEM skriver i sina synpunkter på remissförslaget att IVL utgått från en nästan dubbelt så tung plastbärkasse än den vi använder i Sverige.
En undersökning som gjorts av amerikanska Trucost visar på att miljökostnaden för att använda plast som förpackningsmaterial är fyra gånger lägre än om plasten ersätts med alternativa material. Man har sett på förbrukning av vatten och utsläpp i luft, på land och i vatten. Om vi skulle ersätta all plast i förpackningar med en blandning av andra material skulle den miljömässiga kostnaden öka från 139 miljarder dollar till 533 miljarder.
Enligt en annan studie, genomförd på uppdrag av Aluminium Association av ICF International framgår att kombinerade växthusgaser som uppkommer vid transport och kylning av drycker i aluminiumburkar är mellan 7 och 21 procent lägre än för plastflaskor och 35 till 49 lägre än för glasflaskor.
I en undersökning som gjordes i Schweiz för några år sedan menade konsumenterna att glas var det mest miljöanpassade förpackningsmaterial och att plast var sämst. Experterna sa precis tvärt om.
Det här är bara några exempel, förvirring är egentligt total. Papper är bra i vissa fall, plast i andra även om många ser på plast som det värsta som finns. Bioplaster behöver inte heller vara den bästa lösningen, ibland kan de till och med ha mer petrokemi inbladad i produktionen, via till exempel gödning, än vad som är fallet för en vanlig plast.
Livscykelanalyser dök upp för ett tjugotal år sedan, faktiskt främst beroende på att många klagade på förpackningar som man såg som miljöförstörande. Det analyserna kom fram till var att förpackningen har en väldigt liten andel av en produkts miljöpåverkan och att den gör en betydligt större insats som beskyddare av innehållet och därmed något positivt för miljön.
Vad vi kan konstatera är att det inte finns någon ”one-size-fits-all” när gäller förpackningar och miljö. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, varför kan inte förpackningsindustrin i Norden gemensamt föra fram budskapet att förpackningar generellt är bra för miljön? Man kan i Storbritannien, men här är det tvärstopp tyvärr. Det är för mycket revirtänkande i industrin.
